Skägg!

Nu är det plötsligt grått. Inte allt. Bara liksom på sidorna. Som att sidorna vill något mitten inte vill. Dvs., visa på att vi på sidorna är lite före vår tid. I ålder. Jag pratar om skägg. Jag har skägg. Det var något man som liten betraktade som ett tecken på att någon man var vuxen. Då fick man skägg. Till skillnad från pinsamma pubishår så var skäggväxt en stolthet. Det var något man tidigt stoltserade med genom att berätta att man hade fått en rakapparat i julklapp. En sådan där av märket Bosch som både hade roterande knivar och en trimmer för att kunna ansa mustaschen. Ansa mustaschen. Jag visste ju knappast hur man skulle trycka denna apparat mot hakan. Jag läste manualen noga. Det ingick även en borste av mindre storlek för rengöring. Den använde jag aldrig. Jag blåste med munnen istället. Och mycket av dessa små strån flög in i min näsa och skapade en nysning. Jag lärde mig aldrig. Åren gick och julklappen blev till slut vunnen av raklödder och engångshyvlar. Dessa engångshyvlar. Hur dyra dom än var så satte det sig en massa hår mellan bladen. Jag skar mig. Ibland kunde ansiktet se ut som köttfärs. Massor av röda fläckar täckta av bomull eller pappersbitar. Skägget skulle bara bort. Det fanns inte en tanke på att bara låta det va. Hur skulle det se ut. Jag reste ut i världen och blev rakad med kniv. Sylvass kniv. Så bra det blir. Insåg hur andra kulturer hanterade skägg. Hur vissa kulturer signalera med skäggväxt och andra eftertraktar och använder skägget som en status symbol. Skägget blir inte nu bara något som man får dras med utan en hel liten vetenskap om hur vi män signalera och visar på vilka vi är och hur vi tänker. Åren går. Jag bryr mig allt mindre. Så kommer då plötsligt tiden när skägget varken är från eller till. Tre fyra millimeter. Alltid. Detta skulle aldrig accepteras förr. Skulle stämplas som ovårdat. Men nu ser det ok ut. Sådär lantligt, mysigt ut som det kan göra när någon inte bryr sig. Som att vi signalerar att det är lite avslappnat och oprettantiöst för tillfället. Att vi har andra saker som är viktigare än att bara raka sig hela tiden. Likt ticks så smeker mina händer hakan. Ofta. Som att hela tiden bekräfta att det inte är längre än det är. Eller kanske bara fingermäta längden på skägget. Jag vet inte. Jag vet att jag får tampas med detta livet ut. Det verkar inte bli tunnare eller glesare. Tvärtom. Medan håret på huvet blir allt mindre tenderar hår att sprida sig på haka, i öra, näsa och nacke. Håret liksom rinner ner på kroppen och tenderar att sprida sig allt mer nedtill. Som att trädgränsen vill längre ner på fjället. Jag vet inte om det är så. Jag vet bara att mer och mer hår vill ut ur min kropp. Och hakan är ett ställe. Jag greppar min rakapparat för femtioelfte gången och tänker, detta blir inte den sista.

Kvällsdopp!!

Vad kan vara mer befriande gott för kropp och själ än att ta ett kvällsdopp? Jag tittar ner på mina skitiga fötter och konstaterar att det tydligt syns var exakt skon har suttit. Det värker i höft och stinker under armarna. Dagens vedermödor har satt sina spår och nu börjar solen dala och det lägger sig en förväntan av att snart kommer ritualen. Ritualen med stort R. Nu kan jag ju konstatera att jag har lagt till mig genom åren ett antal ritualer i min vardag. Ritualer som säkert kan gå andra på nerverna men som för mig är en livlina i den annars så turbulenta vardagen som vi säkert alla tampas med. Ett litet axplock av ritualer. Jag tänder ett ljus varje morgon. Ljuset skall brinna under frukosten och liksom tydliggöra hur bräckligt livet är. Så enkelt att släcka och så känslig för minsta vink. Men ack så ståndaktig. Jag lägger ett parti patient varje morgon. Likt en spåman gör jag klart för dagens förutsättningar. Går patienten ut ropar jag till lite nöjt och tittar mig omkring för att få lite positiva reaktioner. Ibland får jag det, ibland inte. Går inte patienten ut så gäller det att vara på sin vakt hela dagen. En olycka händer så lätt. Jag äter sushi varje onsdag på samma restaurang, och sitter på samma stol med samma person framför mig, och njuter av maten som om att det var första gången varje gång. Och det smakar alltid lika bra. Nu var det ju det här med kvällsdopp. Det finns en tid före kvällsdoppet och en tid efter. Tiden före är oftast fylld med vedermödor av olika slag. Oftast fysiskt arbete och ta i. Kvällsdoppet blir liksom en belöning. Ett avslut på något som har varit fyllt av svett, värme och rörelse. Jag hämtar handduk och schampo. Det räcker så. Det skall vara enkelt. Helst skall man köra utan skor bara för att känna pedalerna mot huden. Att använda säkerhetsbälte är inte att tänka på. Jag vevar ner rutorna på båda sidor för att riktigt känna vinddraget. Det kyler så bra när bilen har stått i solen och blivit varm. Det tar fem minuter till badplatsen. Ingen bil står parkerad utmed vägen. Det betyder att jag är alldeles själv. Jag går barfota på stigen och känner barr och kvistar under fötterna. Så plötsligt öppnar stranden upp sig och jag kan inte annat än att bara känna en sorts välsignelse över hur någon lyckats skapa något så vackert. Bara för mig just nu. Vattnet är ljummet. Jag vadar ut och vänder mig om för att sakta falla mjukt ner i vattnet. Det är nu som det sker ett tydligt skifte från innan till efter. När huvudet är doppat så är proceduren mer än halvvägs igenom. Det är nu jag väljer hur länge jag vill vara i. Klart man tvålar in sig och tvättar sig. Den bästa kombinationen är sjövatten och tvål. Den doften på hud är oslagbar. Det är som att kroppen får tillbaka den doften vi egentligen skall ha. Den vi hade innan all annan doft uppfanns. Det är nu man sluter ögonen. Vattnet når till knäna och näsan är riktad mot solen. Jag öppnar ögonen och konstaterar ännu en gång hur bra jag har det. Jag känner mig som en indier i Ganges som genomför sin reningsritual. Jag går upp, torkar mig, och tar försiktigt av mig badbyxorna under badlakanet. Det är befriande att få köra bilen med bara badlakanet runt midjan. Lite naken men ändå inte. Jag känner mig lite som en naturist som inte bryr sig men ändå tvingas att skyla sig. Nu blåser vinden ifrån rutan på mitt huvud och formar det nytvättade håret till en finsk tango frisyr. Så åttio tal man bara kan tänka sig. Men vem bryr sig. Tiden efter ett kvällsdopp är tiden efter. Det betyder att jag aldrig skulle göra något direkt fysiskt efter detta. Nu skördas frukten av doften och känslan av att ha varit i vattnet och renat sig. Att man bokstavligt talat satt punkt för dagen och inlett kvällen.